En person som vågar ändra ens liv.
Han satt sig ner, drog händerna mot låren och blundade. Försökte koncentrera sig men kunde bara höra en massa ljud. Patienter fylla i papper, apparater pipa, familjemedlemmar bläddra i tidningar.
Han kunde inte sova nu, utan öppnade istället ögonen och vilade blicken på tjejen som satt framför honom. Hon var ung och vacker och hade en färglad sjal på huvudet.
Hon märkte att han tittade för genast blir hennes kinder varmare än någonsin, men hon låtsas om som ingenting.
Killar tittar inte på henne, dem bara gör inte det. För hon är inte lika vacker som andra tjejer, det tycker inte hon.
Det tycker inte andra.
Även fast att ingen märker henne, så står hon där framför spegeln varje dag och sminkar sig och gör sig fin.
Hon tycker att hon är vacker, tills hon tar ett steg utanför dörren och verkligheten slukar upp henne. Varför gör hon sig fin när inte ens någon märker det?
Hon stödde armen på armstödet och vilade huvudet i handen samtidigt som hon försiktigt tittade bort mot mannen, han var äldre och såg väldigt bra ut.
Han hade satt händerna bakom huvudet nu och lutade sig bakåt.
Adams äpplet på halsen som åker upp och ner när man sväljer, låg stilla.
Hans skäggstubb såg flera dagar ut gammalt och prydde hans hals ner mot hans adams äpple.
Hans enkla sätt att klä sig, röra sig och sitta på stolen fick henne att bli nyfiken.
Vem är denna man, vart kommer han ifrån?
Han drog handen genom håret och fingrarna smekte hårbotten lätt. Kände hur trött han var från gårdagen, alldeles för mycket hade hänt att han glömde bort varför han ens var trött. Att köpa en kopp kaffe och gå hem och sova en stund skulle vara skönare än att sitta på en gammal trästol i ett vitt rum utan tavlor och en liten tv:e med kanal ett på, men precis när han tänkte resa sig upp för att gå såg han att hon satt kvar på samma stol och tittade mot honom. Denna underbart fina tjej, som ser ut att bara ha hamnat här.
Vem är hon och vart kommer hon ifrån?
Hon satt lite osäkert och ena hennes ben hoppa upp och ner. Kanske var hon nervös eller bara hade en dålig vana. Även fast att hon ser så liten och hjälplös ut, så att man bara vill omfamna henne, så ser hon ändå så skör och ömtålig ut. Hon kanske älskar kaffe, hon kanske faktiskt inte heller vill vara här.
Fast vem vill sitta här.
Hon titta nu på honom, och dem mötte varandras blickar och han log.
Han vet inte varför han log mot henne, men hennes ögon fick honom att kännas som om han var den enda personen i rummet. Hon var äkta.
Hennes blick gled ner mot marken och fastnade på den bruna väskan som vilade mot stolsbenet.
Hon var på väg att gå, det kunde man se på hennes kroppspråk. Även om han ville säga till henne att sitta kvar för hans skull, så kunde han inte det.
Varför skulle han?
Men när tjejen böjer sig ner för att ta tag i väskan tittar hon snabbt upp på mannen, en tår rinner ner för hennes kind och sen ler hon sorgset mot honom.
Hon orkar inte vara kvar, hon kan inte. Hon måste ut härifrån nu, annars kommer floder rinna ner för hennes kinder och folk runt omkring kommer kolla snett på henne som alltid.
Men det gör inte han, när tåren rinner ner för kinden... räcker han sig fort fram och fångar den med tummen innan den hinner rinna ner på marken.
Hon håller fortfarande i väskan, han håller fortfarande i hennes kind.
Han tittar fortfarande på henne med ett medlidande i ögonen, hon ler fortfarande sorgset medans tårarna fortsätter att rinna.
Men till slut släpper hon väskan medans han långsamt släpper hennes kind och lägger armarna om henne.
Dem säger inget, utan dem bara sitter där håller om varandra.
Han smeker hennes kind och hon gråter...
Varför skulle någon tycka hon var vacker, när hon inte har något hår eller när livsglädjen faktiskt är så låg att hon gråter om kvällarna.
Varför skulle någon stanna med en kille som efter några månader berättar att han faktiskt kanske inte finns kvar tills dem beslutar sig för att gifta sig.
När tjejen slutat gråta och mannen slutat smeka hennes kind, kommer en kvinna in i rummet. När kvinnan ropar ett efternamn samt ett förnamn så rycker hon till i mannens armar.
Tjejen sträcker försiktigt på sig och tittar in i mannens ögon. Ögonen speglar rädsla.
Han kysser hennes kind utan att tänka och lägger båda hans händer om hennes huvud.
"Du är aldrig ensam." säger han och hon börjar gråta igen. "kom ihåg det"
Hon gråter inte för att hon är rädd, eller för att hon kanske aldrig mer kommer träffa honom igen, utan för att hon faktiskt fick träffa honom. Att hon äntligen fick höra att hon finns.
Att någon ser henne.
Sen reser hon sig upp, tar sin väska och går. Han följer henne med blicken enda tills hon svänger förbi hörnan där en stor skylt pryder väggen "Avdelning för Cancer sjuka".
Novell av Amanda Öhman - 23/2-2012
Gå vidare eller stanna.
Jag kan inte fatta.
Allt jag gjort för dig, allt vi gått igenom.
Allt du sagt till mig som fått mig att tro och känna.
Och nu står jag här som om du aldrig har funnits.
Men dem pratar om dig fortfarande. Mina vänner och min familj.
För dem finns du. För dem lever du fortfarande.
Men för mig... för mig är du borta.
För mig är du död.
Du finns inte längre, det kan jag inte tro på.
Jag har inget med dig och göra längre, även fast att jag ville.
Du gav mig lovord. Men dem höll du inte.
Det visade du ganska tydligt den gången du helt plötsligt försvann.
Utan ett "hejdå" eller ett "tack för allt, men du sårade mig."
Men det kanske var bättre att du bara försvann, för nu mår jag bra.
Nu finns inga tårar som gömmer sig, nu finns ingen oro som speglar sig.
Jag är fri och så är du.
- Amanda Öhman 3/2-2012
Bild från tumblr.
Så ensamma men så fria.
Låt oss skapa en värld för oss själva.
Inga regler eller lagar.
Inga anklagelser som vissa behagar.
Vi får vara Du & Jag.
Vi behöver inte säga samma sak.
Tänka vad vi vill, utan att säga till.
Hoppas du vill vara vid min sida.
Från början till slut.
För det sista jag vill att du ska göra, är att lida.
Bilder från We♥it.com
Den 24 september, Fredag 16.14
Hittade denna krönika som jag skrev till min skolblogg som jag hade till mitt förra gymnasium. tänkte att ni kunde få läsa den, ifall ni vill.
Det är fredag.
Solen lyser starkt på alla människor som sitter runt om mig i Vasaparken.
Medan vinden kyler ner våra fingrar, gör våra näsor kalla och röda.
Jag har slutat, men sitter och väntar på min Kille.
Det går en timma, två timmar.
Men det känns som minuter.
Snett framför mig sitter tre killar i 20-års åldern.
I solglasögon och en varsin öl i handen.
Man hör hur fler och fler öl-flaskor öppnas.
Klockan är fortfarande bara 16.14.
Sedan drar sig min blick mot ett par ungdomar som står samlade på fotbollsplanen.
Man märker snabbt att det är två olika grupper av ungdomar.
Mobbarna och de mobbade.
En av dem i gruppen är lite större än dem andra, han ser osäker ut och ställer sig gärna bakom sina kompisar när mobbarna kommer mot den lilla gruppen.
En liten kille med keps och stora shorts går fram mot den osäkra pojken.
Han säger något sen skrattar hans kompisar och dem går därifrån.
Klockan är nu bara 16.30.
En man i endast jeans kläder sätter sig sett framför mig åt höger.
Hans hår är risigt och hans kläder är smutsiga.
Inte för att döma någon, men man märker att han är alkoholist eller uteliggare av något slag.
Han drar upp sin lila systembolaget påse, och tar upp en öl.
Tänder en cigg och öppnar burken.
Klockan är nu bara 16.45.
Då kommer de stöddiga killarna tillbaka.
Men det går inte fram till den lilla gruppen, utan dem bara tittar på dem och viskar saker till varandra.
Sen går den lilla "tuffa" killen med keps fram ett steg.
Knyter näven hårt och slänger en rund hård sak som liknar en slags kula.
Den osäkra pojken märker direkt vad dem håller på med, och säger till sina kompisar "akta!"
Flickorna i den lilla gruppen, sitter på fotbollsplanen. De hinner inte reagera.
De "tuffa" killarna från mobbnings gruppen tar nu också ett steg närmre.
Knyter nävarna och kastar fler kulor.
Den lilla gruppen sätter händerna för sitt huvud, och går en bit därifrån.
Jag tittar mot killarna i 20-års åldern.
De tittar också mot fotbollsplanen där en mobbnings situation just nu händer.
De iakttar, som jag, och som alkisen.
Den "tuffa" gruppen kastar mer och mer, och den lilla gruppen skriker åt dem att sluta.
Precis när jag tänker ställa mig upp och ropa åt dem att sluta, då ställer sig alkisen upp.
"Ge Fan i det där!" säger han och pekar på den "tuffa" killen i keps.
"Tror du att du är tuff eller!?" säger han och tar ett steg mot planen.
Killen är säkert endast 13 år och ropar självklart stöddigt tillbaka.
"Ah det tror jag!"
Jag suckar och skakar på huvudet.
När alkisen är på väg fram mot ungen, så ställer sig en av 20-åringarna upp.
På väg att ingripa om alkoholisten skulle göra något.
Men han skrämmer bara ungen, och killen sätter sig på sin cykel och cyklar bort mot andra änden av planen.
Så 20-åringen sätter sig igen hos sina polare.
Klockan är nu 17.10.
Jag sitter på bussen på väg mot Östra Station för att möta min kille.
Det där pirret finns fortfarande kvar fast att vi varit tillsammans i över två månader.
Jag är tror det heter kärlek.
Krönika av Amanda Öhman - 24/9-2011
Jag älskar dig mer än någon annan.
Det är mörkt men jag hör hur det ringer.
Långt in i mörkret vibrerar mobilen och jag vaknar. Tankarna for runt i huvudet 'vem det är som ringer såhär sent?' Men när jag ser ditt namn på skärmen, då är jag inte förvånad över att det ringer, utan att det är Du som ringer mig. Med en lätt skakning drar jag upp mobilen och sätter den mot örat.
'Hallå?' hör jag i andra sidan av luren, men det är inte din röst. Det är en äldre kvinna.
Jag svarar lågt tillbaka, som en viskning. Och hon ber om ursäkt för att det ringer såhär sent på en vardag, men sen börjar hon förklara varför hon ringer.
Du är påväg till sjukhuset, en sen tisdags kväll och Du är påväg till sjukhuset.
Jag kom på mig själv att börja ställa massa frågor.
Vad har hänt?
Hur fick ni tag i mig?
Varför ringer ni mig?
En mjuk röst svarar tillbaka.. 'Du var den enda han ville att vi skulle ringa. Han nämnde bara ditt namn, hela tiden.'
Mitt hjärta stannade, pulsen vart högre och jag tänkte, 'näh nu får dem hämta mig med snart, jag kommer få en hjärtattack.'
'Han ligger i en ambulans just nu, och vad vi vet så har han blivit misshandlad på något sett.' sa kvinnan som lät som en läkare eller polis, det fick jag aldrig veta.
'Han sa åt mig att be dig att hämta hans lillasyster, och sen åka hem till honom. Har han tur kanske ni får se honom ikväll, vi hör av oss.'
"Klick."
Sen var hon borta.
Även om klockan var långt över midnatt och nästan morgon, så var jag klar vaken.
Jag var tvungen att bli klar vaken.
Du behövde mig, men varför vet jag inte.
Vi har aldrig känt varandra på det sättet, jag har bara varit förälskad i dig i år och vetat att Du är rätt.
Men har aldrig vetat vad du tyckt om mig.
Men nu, ringer din mobil mig. Och du ber mig om en tjänst...
Du var skadad.
Jag var orolig.
Så med bilnyckel i handen och mobilen i den andra, sätter jag mig i bilen.
Kör mot, gud vet vad, och letar efter din lillasyster.
Utan att ha tänkt på det, så står jag tillslut utanför din dörr. Med din lillasysters hand i min.
Hon räcker fram en nyckel till mig och jag låser upp.
Vi går in tillsammans, jag stoppar om henne i hennes säng och berättar att hennes bror kommer tillbaka imorgon.
Hon behöver inte oroa sig.
Det räcker om jag oroar mig.
Jag går ner för trapporna, sätter på din tv:e och drar en filt runt min kropp.
Försöker hålla mig vaken och tänka på annat, men jag somnar.
När jag vaknar igen, kryper närvositeten igenom mig.
Som en rysning.
Du ligger bredvid mig, med vänstra armen om mig.
Hur många gånger jag än ler mot dig eller pratar med dig, så blir jag nervös av din närvaro.
Du får mig att bli pirrig från topp till tå.
Så pirrig att jag inte kan andas.
Men jag tittar inte upp mot dig, för att försäkra mig om att det är Du.
Jag känner det. Genom din doft, din värme & dina andetag.
Så fridfulla men tunga.
Jag sluter mina ögon och känner dina läppar mot min panna.
Det sticker lite mot huden av skäggstubbet. Men du ligger kvar så.
Kysser mig längs hjässan, och kramar om mig.
Drar mig närmare dig, och sedan ligger jag i dina armar.
Du är äntligen verklig, nu vill jag aldrig lämna din sida.
Så snälla lämna mig inte nu.
För jag tror på oss.
Folk säger, 'Man måste älska sig själv, för att kunna älska någon annan.'
Men Jag älskar dig mer än någon annan.
Mer än mig själv.
Novell av Amanda Öhman - 3/1-2012
Bild från We♥it.com
Sena nätter, kalla vindar & frusna liv
Där ligger den, den där värmen jag nyss strålat bort från min kropp ner i soffan.
Den ligger där och vilar, täcker det område där jag nyss suttit.
Sliten och trött drar jag bort blicken från soffan. Jag får inte falla tillbaka, lyssna inte på din känsla.
Du måste gå.
Så jag släpar fötterna efter mig och drar på mig min slitna skinnjackan som alltid får hänga kvar på de små krokarna i hallen, även fast att vintern är här så går jag fortfarande i den.
Jag får inte, men jag vill.
Så då gör jag det.
Väl ute så greppar vinden tag i mig, som om den väntat på mig.
Med hackande tänder drar jag jackan närmare kroppen och stoppar in musik i öronen.
Allt runt om mig är som synkat till musiken. Antingen hör dem min musik, tänker jag. Eller så inbillar jag mig bara.
Så jag skakar på huvudet och drar på en snabbare låt.
Utan att tänka på det så har mitt tempo blivit långsammare än snabbare.
Jag går långsamt och min kropp blir livlös samtidigt som min blick fastnar på en sak framför mig och jag böjer mig ned.
En frusen mask ligger på den blottade stenmarken. Lite ihop rullad och ensam.
Plötsligt kommer sorg över mig och jag har lust att ta upp masken och värma den i mina händer.
Men det gör jag inte utan istället tar jag ett steg över den, och fortsätter och kämpa för att själv komma in i värmen.
Även om det var en mask, så fick jag skuldkänslor.
Hur vi människor kan vara så själviska.
En kall 15 december novell - Amanda Öhman 15/12-2011
Springandes
Jag springer.
Jag springer fort på en grusväg.
Men träden runt omkring mig står stilla.
Miljön runt mig rör sig inte.
Allt är som fryst.
Men mina ben rör på sig i hög hastigthet.
Varje muskel spänns då jag tar ett steg framåt men inget händer.
Jag springer, det vet jag.
Jag kan känna det i hela kroppen.
Men hur jag än försöker så rör jag inte på mig.
Jag står kvar på den tomma grusvägen och känner hoppet sjunka.
Mitt huvud vrider sig likt som en uggla.
Nu kommer dem.
Jag ser dem i ögonvrån.
Men jag kommer ingenstans, jag är fryst.
Världen är fryst.
Men ändå kommer dem mot mig och jag får panik.
'Snälla, hjälp mig någon.' säger jag och tittar in i skogen bland träden och buskarna.
Men ingen ser mig.
Ingen hör mig.
Ingen känner min rädsla.
Så jag tänker igen 'Snälla, snälla hjälp.'
Men det är tyst.
Det ända jag hör är deras fötter som dunsar mot marken, springandes mot mig.
Precis när jag stänger ögonen så känner jag ett slag mot ryggen.
Hårt som sten.
Och jag faller mot marken.
Mitt ansikte landar tungt mot stenarna och jag öppnar ögonen.
Det är svårt att se, för tårarna är i vägen.
Det är suddigt, men jag ser något som får mig att blunda igen.
En röd pöl cirkulerar under mitt ansikte och nu kommer smärtan.
Jag vill skrika, slå tillbaka och kämpa.
Men orken finns inte.
Så nu hoppas jag att detta bara får ett slut, att denna smärta är den sista jag kommer känna.
Så jag blundar, greppar tag i en sten täckt av mitt egna blod.
Sen så blundar jag hårt och önskar att jag ska se det där ljustet som alla människor pratar om.
För nu orkar jag inte mer.
Mardröm - Amanda Öhman 13/11-2011
Här finns det inget att klaga på
Grönt. Det var det jag tänkte när jag såg dig första gången.
Dina gröna ögon som lyste när strålkastarna riktades mot ditt ansikte, när du stod där på scenen.
Så vackra och obeskrivliga, djupa men mjuka.
Det är mörk höstnatt och klockan är tjugo över elva.
Du är redo att gå upp på scenen med ditt band. Ni står förväntansfulla snett bakom en pelare och ni alla lägger armarna om varandra när min blick dras mot er.
Ni snackar ihop er och taggar innan ni fem killar ska upp på den lilla plattformen som dem kallar scen.
Ni vrider er nu mot era instrument. Tar några lätta steg upp på scenen.
Dina armmuskler spänns när du drar upp gitarren och drar den över din axel.
Du är taggad och redo.
Men jag ser att du är nervös, för du vet.
Du vet att jag sitter här. Mitt framför scenen, på den första stolen, bland alla andra ungdomar.
Men du ser mig, dina gröna ögon hade mött mina så många gånger innan allt det här.
Innan du stod bredvid scenen.
Innan någon annan ens hade pratat med dig.
Eller innan du skulle hem den där kvällen, då jag så nervöst följt din muskulösa kropp långt in i folkmassan.
Då du hade ställt dig vid barbordet, lutandes över de tända ljusen och fingrat på din mobil. I väntan på att få åka hem.
Du såg så trött och utmattad ut i det ögonblicket. Jag ville bara gå fram och krama dig, känna den där bekanta lukten som jag alltid känner när du är i närheten.
Din doft.
Lukten som får mig att känna mig äkta, som hemma.
Men över barbordet lyste ditt ansikte, efter så många spelningar och sena nätter, så lyste du fortfarande.
För det här är vad du brinner för. Du brinner för musiken.
Dina läppar nådde ända upp till ögonen när du sneglade upp mot mig och log.
Vi hade något.
Även om vi förut inte har sagt ett ord till varandra, så hade vi något speciellt.
Nu drar musiken igång och du börjar spela. Strängarna skriker av ljud när du drar plektrumet över dem.
Ditt sätt att röra sig på scenen är magiskt. Även om jag inte vill stirra, så kan jag inte sluta.
Den vita t-shirten, de enkla byxorna och det stora bruna kängorna gör dig speciell på ett sätt.
Jag ler och det där underbara pirret i magen försvinner aldrig.
För jag älskar din still, här finns det inget att klaga på.
Personbeskrivning/Novell - Amanda Öhman 7/11-2011
Tår efter Tår.
Jag trodde det skulle kännas rätt,
Att säga det här på detta sett.
I mina drömmar fanns vi,
för jag trodde det var meningen hur det skulle bli.
Du fick mig att le,
nya perspektiv att se.
Du krama mig,
jag omslöts i dig.
Alla problem var inte där,
dem fanns bara när du inte var här.
Jag hoppas du förstår,
hur jag nu mår.
Även om det kanske är väldigt jobbigt för dig,
så är det som en klump i magen för mig.
Nu väntar vi och ser,
ifall du och jag kan bli något mer.
Än bara vänner,
som jag nu känner.
Jag tycker väldigt mycket om dig,
men det kanske du inte bryr dig om just nu, i och försig.
Att göra slut. - 31/10-2011
När allt störtar.
Hon skriker,
jag gråter.
Hon skäller,
jag förlåter.
Det gör ont nu, du kan sluta.
Men nej.
Snälla sluta, jag förstår. Det gör ont.
Nej.
Jag lovar, jag är ledsen.
Nej.
Det gör jätte ont, kan inte andas.
Snälla sluta.
Nej.
För du skriker,
och jag gråter.
Det gör ont.
Förlåt.
Finaste
Jag vet inte om du älskar någon.
Men det gör Jag.
Jag vet inte om du har någon du kan prata med när du mår skit.
Men det har Jag.
Jag vet inte om du har någon du kan lite på.
Men det har Jag.
Jag vet inte om du kan krama om någon på det det där kärleksfulla sättet, när man bara vill ha närkontakt.
Men det kan Jag.
Jag vet inte om du kan kolla in i ett par ögon och känna "Dem ögonen ser mig på ett sätt ingen annan kan."
Men det kan jag.
Det kan Jag.
Det har Jag.
Och det gör Jag.
Och personen Jag menar är min underbara pojkvän.
Älskar honom över allt och även om han är min pojkvän, så är han min vän. Min bästa vän.
Han finns alltid vid min sida.
Han är Världens Finaste.
Älskar Dig J ♥
Obesvarad kärlek
Stor rumpa.
Stora bröst.
Vackert långt hår.
Mörka intensiva ögon och solglasögon långt ner på näsan.
Du ser henne.
Tjejen jag nyss beskrev.
Men jag sitter här, precis framför dig.
Och ändå följer din blick henne.
Du försöker dölja.
Men jag ser.
Åh, du... jag ser så tydligt.
Hon rör långsamt på sig, hon vet att du tittar.
Hon vet att om hon nu böjer sig ner och visa sina vackra ben och sin stora rumpa.
Då kommer du kolla.
Det gör ont.
Jag trodde du älskade mig.
Men när jag frågar då säger du 'Men det är ju klart att jag älskar dig, du är den ända.'
Även om jag ler just då, och låter dig kyssa mig.
Så gör det ont.
För det där pirret och den där känslan finns för stunden för mig.
Men inte hos dig.
Novell av Amanda Öhman - 30/9-2011
Pojken som tror att han är en Man
För mig är du bara en pojke.
Med gles skäggväxt och busigt hår.
Dina ögon speglar osäkerhet, du vet att jag har rätt.
Du klär dig som om du vore en man.
Skjorta och fina skor.
Men för mig är du bara en pojke.
Du pratar och tror att varje ord som kommer ut är rätt.
Dina meningar har ingen mening.
Dina ord har ingen betydelse.
För även om du pratar vuxet så är det på låtsas.
Tillgjort.
och Låtsas.
Jag vill le mot dig och berätta.
Säga att 'stackars pojke, du tror att du är en man.'
Men nej.
För mig är du bara en pojke.
En omogen pojke.
Du tror att du kan ta hand om allt och alla.
Du klappar på mitt huvud och säger 'Du är för liten för att förstå, vänta tills du kommer upp i min ålder.'
Då vill jag le mot dig.
Så att du ser att du har så fel.
För du är Bara en pojke.
Så snälla du, väx upp någon gång.
Sann Novell av Amanda Öhman - 30/9-2011
Asså Du.
Det är kallt.
Jag fryser.
Men jag svettas, för du är så varm...
Jag tittar ner mot dig och ler.
Asså Du, Du är så vacker.
Ditt hår ligger ruffsigt över dina ögon och du sover.
Dina andetag är tunga och täcket ligger inte på dig längre.
Du ligger på mage, och är naken.
Din hand ligger på min rygg.
Du är varm.
Asså Du, Du är så vacker.
Jag sträcker försiktigt ut min hand och snuddar vid din kind.
Så mjuk och len.
Du rör på dig, vrider upp huvudet mot mig och ler.
Du är galen.
För du gör mig knäpp.
Asså Du, Du är så vacker.
Dina ögon genomskådar mig och jag försvinner.
I en tredjedels sekund är jag borta.
Borta i dig.
Borta i mina tankar.
Borta i de tankar jag tror jag vet finns där inne hos dig.
Du ler fortfarande... Sluta. Du gör mig galen.
Hör du? Du gör mig galen.
Sen lägger du din hand om min hals och drar ner mig mot dig.
Du greppar tag om min höft och kysser mig, djup och länge och jag känner dina händer undersöka min kropp.
Varje vrå.
Varje yta.
Du gör mig galen.
Sen kysser du min kind och viskar i mitt öra.
'Jag kommer Älska dig, I dag, I morgon och för evigt.'
Asså Du, Du är så vacker.
Novell - Av Amanda Öhman
Fredag 16.14
Det är fredag.
Solen lyser starkt på alla människor som sitter runt om mig i Vasaparken.
Medan vinden kyler ner våra fingrar, gör våra näsor kalla och röda.
Jag har slutat, men sitter och väntar på min Kille.
Det går en timma, två timmar.
Men det känns som minuter.
Snett framför mig sitter tre killar i 20-års åldern.
I solglasögon och en varsin öl i handen.
Man hör hur fler och fler öl-flaskor öppnas.
Klockan är fortfarande bara 16.14.
Sedan drar sig min blick mot ett par ungdomar som står samlade på fotbollsplanen.
Man märker snabbt att det är två olika grupper av ungdomar.
Mobbarna och de mobbade.
En av dem i gruppen är lite större än dem andra, han ser osäker ut och ställer sig gärna bakom sina kompisar när mobbarna kommer mot den lilla gruppen.
En liten kille med keps och stora shorts går fram mot den osäkra pojken.
Han säger något sen skrattar hans kompisar och dem går därifrån.
Klockan är nu bara 16.30.
En man i endast jeans kläder sätter sig sett framför mig åt höger.
Hans hår är risigt och hans kläder är smutsiga.
Inte för att döma någon, men man märker att han är alkoholist eller uteliggare av något slag.
Han drar upp sin lila systembolaget påse, och tar upp en öl.
Tänder en cigg och öppnar burken.
Klockan är nu bara 16.45.
Då kommer de stöddiga killarna tillbaka.
Men det går inte fram till den lilla gruppen, utan dem bara tittar på dem och viskar saker till varandra.
Sen går den lilla "tuffa" killen med keps fram ett steg.
Knyter näven hårt och slänger en rund hård sak som liknar en slags kula.
Den osäkra pojken märker direkt vad dem håller på med, och säger till sina kompisar "akta!"
Flickorna i den lilla gruppen, sitter på fotbollsplanen. De hinner inte reagera.
De "tuffa" killarna från mobbnings gruppen tar nu också ett steg närmre.
Knyter nävarna och kastar fler kulor.
Den lilla gruppen sätter händerna för sitt huvud, och går en bit därifrån.
Jag tittar mot killarna i 20-års åldern.
De tittar också mot fotbollsplanen där en mobbnings situation just nu händer.
De iakttar, som jag, och som alkisen.
Den "tuffa" gruppen kastar mer och mer, och den lilla gruppen skriker åt dem att sluta.
Precis när jag tänker ställa mig upp och ropa åt dem att sluta, då ställer sig alkisen upp.
"Ge Fan i det där!" säger han och pekar på den "tuffa" killen i keps.
"Tror du att du är tuff eller!?" säger han och tar ett steg mot planen.
Killen är säkert endast 13 år och ropar självklart stöddigt tillbaka.
"Ah det tror jag!"
Jag suckar och skakar på huvudet.
När alkisen är på väg fram mot ungen, så ställer sig en av 20-åringarna upp.
På väg att ingripa om alkoholisten skulle göra något.
Men han skrämmer bara ungen, och killen sätter sig på sin cykel och cyklar bort mot andra änden av planen.
Så 20-åringen sätter sig igen hos sina polare.
Klockan är nu 17.10.
Jag sitter på bussen på väg mot Östra Station för att möta min kille.
Det där pirret finns fortfarande kvar fast att vi varit tillsammans i över två månader.
Jag är tror det heter kärlek.
Krönika av Amanda Öhman - 24/9-2011
Jag ser Dig.
Det känns som om jag ser Dig hela tiden.
Som om du är närvarande.
Du går bredvid mig på gatorna påväg till skolan på morgonen.
Du sitter framför mig på tåget, de där ögonen och dem där ansiktsuttrycken.
Det är du.
Så likt.
Men sen pratar Du, och jag kollar bort.
Det var inte Du.
Det är inte Du.
Jag saknar Dig, så mycket att jag tror jag ser dig.
Du är dum. Dum i huvudet.
Tre killar i 18 års åldern sitter i en soffa, i en gammal lägenhet som nyss ena killens pappa har betalat för. Det är onsdag och klockan är 17.36.
André: "Har ni killar hittat några tjejer än?"
Joel: "Nej, ingen speciell."
David: "Det kommer! Känner det på mig!"
André: "Ah, shit bror! Såg du den där nya tjejen i 2:an? Så snygg asså!"
David: "Ja! Värsta kroppen!"
André: "Eller hur! Föresten hörrni, har ni träffat Jontes nya tjej?"
Joel: "Nej, men jag hörde att han träffat en."
André: "Asså, jag såg dem härom dagen, de var nere vid Saltsjön… Hon är fet, jätte fet!"
David: "Va? Är Jontes tjej fet?!"
André: "Ja, hon är jätte stor! Med värsta valkarna och hennes lår är säkert större än min bröstkorg!"
David: "Fy vad äckligt!"
André: Ja, och hon gick med en stor HotDog i handen och allt bara skaka när hon gick. Hennes pattar var ju ända nere vid naveln!"
- André och David ligger vikta i soffan och skrattar. -
André: "Sånna där stora människor borde inte få vara ute! De borde sitta kvar inne vid sin dator eller stanna på jobbet!"
David: "De borde inte ens gå till jobbet! Tänk om en sån fet person skulle sitta och äta en stor fettig Big Mac på McDonals, medans stolen knakar och skriker; 'Lyft den där feta röven bort från mig!'
André: "Det är ju sånna personer vi brukar sitta bakom och garva åt! Eller hur Joel?! " Säger André och puttar till Joel i sidan.
Joel: "Är hon schysst då?"
André: "Vah?"
Joel: "Är hon schysst, Jontes tjej?"
André: "Haha! Vad spelar det för roll? Joel hon är FET!"
Joel: "Men vi är Jontes kompisar, det måste ju finnas något med henne som han gillar."
David: "Jag ska banne mig beställa en tid till honom till en ögonläkare, grabben måste vara blind!"
André: "Ja, tänk och ligga och mysa med en som henne, ska han sticka fingrarna mellan valkarna eller? Nej fy vad snuskigt!"
- David och André ligger och skrattar igen, så mycket att tårar rinner ner för kinderna och så att David ramlar ner för soffan. -
André: "Jag börjar bli hungrig nu av allt grav! Ska vi dra ner till Kebab Grillen och käka?"
David: "Ah, vi taggar! Är vrååål hungrig. Skulle kunna äta upp en val!"
André: "Då kan du ju äta upp Jontes tjej!"
David: "Haha! Nej Fy f*n!"
Joel: "Ni får 50 spänn, orkar inte följa med. Jag stannar här. Tar ni med mat hem?"
André: "Visst bror, vi ses snart."
- André tar pengarna och David och han går ut. När dörren stängs igen drar Joel upp sin T-shirt och tittar på sin mage, han drar fram handen och kramar om en fettvalk med fingrarna. Sen släpper han den och drar fort ner tröjan. -
Joel: "Fy vad äckligt…"
-
Liten tänkvärd berättelse av Mig, hittade inspirationen ifrån en bok jag hittade på biblioteket, där ungdomar har fått skriva ner tankar och bilder i en gemensam bok. Mycket handlade dok om utseende och relationer.
Så om du läser det här och känner igen dig. Stå upp och var stark när någon snackar skit. I alla fall liknande som denna Story. Eller om du inte är SUPERSMAL, utan är kurvig. Vad spelar det för roll?? Det borde inte finnas ett ord som "fet", det är ett sånt hemsk ord och jag vet hur det är att bli kallad "tjockis" osv.
Det gör ont. Och det stannar kvar.
Länge.
Så säg inte så till någon annan, när du vet att du oxå skulle bli så sårad.
Kärlek är en Vacker känsla
Du iakttar mig.
Dina ögon är fästa i mina och du ler när jag blickar upp mot dig.
Du är så underbar.
Jag rodnar och frågar 'Varför tittar du på mig sådär?' sen ler jag och tittar ner.
Du är fortfarande mjuk i rösten men din blick hårdnar.
'För att du är så söt, och har så vackra ögon.' säger du som om det var världens självklarhet.
Jag tittar upp igen mot dig och lägger min hand om din nacke och kysser dig.
Du besvarar kyssen och särar varsamt på mina läppar. Du lägger sedan dina händer på mina höfter och jag trycker dig närmare mig.
Vi skulle kunna stå såhär mitt på öppen gata och kyssas i timmar, men det skulle fortfarande bara kännas som sekunder, som minuter.
Jag kysser från din mun upp mot din mungipa, sedan mot din skäggiga kind som sticker så skönt mot mina läppar och fingrar, och sedan fortsätter mina nyfikna läppar upp mot din tinning. Medan du har din näsa nerborrad mot min hals. Du tar ett djupt andetag och drar in min doft och sedan suckar du mjukt. 'Åh, vad jag älskar Dig.' viskar du mot min hud och jag fortsätter ner och kysser din hals.
'Jag älskar Dig med.' mumlar jag och sträcker ut mina armar och formar mina händer om ditt ansikte.
Nu iakttar du mig sådär igen.
Med dem där mörka vackra bruna ögonen.
När du gör det, då vet jag. Då vet jag att du verkligen Älskar Mig.
Och vet du, Jag älskar Dig också.
Krönika av Amanda Öhman - 18/9-2011
First Love
Vem kommer inte ihåg första kärleken?
Eller första flörten?
Eller sin första kyss?
Alla kommer ihåg den, det är sånt som stannar kvar även om man har pojkvän, är förlovad eller gift.
Man kommer alltid minnas.
Hur det kändes när ens läppar mötes och din först kyss verkligen skedde.
Det spelas som en scen i huvudet, hur allt såg ut och hur ni rörde på er, hur hans ena foten kommer närmare, och sedan hur han sträcker sig ut mot dig och drar dig mot honom.
Som en romantisk scen ur en romantisk film, möts era läppar och ni smälter samman.
Hur ni blir ett och sedan bara försvinner du, inte i dina egna tankar.
Utan i honom.
Det är första kärleken.
Första kärleken...
- Amanda Öhman 12/7 2011
En bok med solrosor på
Har nyss lärt klart en bok, då mamma kommer med en ny.
Den är blå, med solrosor på och blommor.
Den är väldigt tjock, full av bilder och urklipp.
Det hänger ut papper på sidorna och massa kort ligger längst bak i boken.
"Detta är en dagbok." säger hon.
Jag tar boken i mina händer.
"Jag skrev i den varje dag, om Dig. När du var liten."
Jag öppnar den och ser på första sidan, där sitter ett kort på min unga mamma.
Hon ler och är väldigt vacker. En stor bula täcker hennes mage, och då jag förstår att det ligger en varelse där.
En människa.
Och den männsikan är Jag.
Hon ler, precis som på kortet.
"Jag skrev om varje dag, ända tills din lillasyster föddes." säger hon.
Jag lägger boken bredvid mig och ler.
En ny bok att läsa, och den är sann.
Och den handlar om Mig.
Mitt liv, i en liten bok med solrosor på...
- Amanda Öhman 8/7-2011
Breathtaking
Det finns mycket i världen som får en att tappa andan.
Tappa andan för att man blir förvånad eller bara så onaturligt, omänskligt överlycklig.
Det ögonblicket kan ingen ta ifrån dig.
Du känner hur blodet stannar, hur hjärtat slutar slå i några sekunder.
Hur bara alla muskler i hela kroppen blir sladdriga, men du kan inte sluta röra på dig.
Kroppen måste får röra på sig.
Glädje ruset bara åker bergochdalbana i dina blodådror, glider längs de trånga väggarna inne i din kropp.
Du ler och blundar.
Hör musiken innom dig.
Du vill skriva ner musiken, låta hela världen få höra den, för den gör dig så lycklig. Alla borde få känna den här känslan.
Man kan vara kvar i detta ögonblick i en evighet.
Får aldrig sluta känna såhär, även om hjärtat stannar. Jag vill förbli onaturligt, omänskligt överlycklig.
Vill vara kvar i dessa minuter.
Idag.
Imorgon.
Alltid.
Men sedan börjar lungorna röra på sig igen.
Och hjärtat slår snabbare.
Blodet pulserar nu igenom kroppen som vanligt, inga karuseller eller barnsligheter.
Lungorna åker upp och ner som normalt.
Bröstkorgen vidgas, och luft stömmar in.
Du andas.
Men lyckan finns kvar... i hjärtat.
Men inte lika starkt som när allt slutar fungera, och det ända som existerar är Du och lyckan.
En liten förklaring hur jag känner mig när jag är Lycklig...
- Amanda Öhman 8/7-2011
Välj Mig
Det finns vissa perioder i ditt liv där du önskar att saker och ting gick snabbare än vad det gör. Beslut ska göras och val ska skapas, fort.
Man vill inte genomlida åren i hägstadiet, men man gör det. Och det går fort, fortare än vad man trodde.
Sen så står man där, med ett vitt kuvert i handen och ska öppna sin framtid.
Man vill bli vald till sitt gymnasium man valt. Man vill vara säker på att dem vill ha just Dig.
Precis som när man var liten och man skulle välja lag i idrotten.
Ingen ville bli vald sist.
Alla ville vara den första.
Men inte vart det så.
Precis så är det när man väljer gymnasium, man väntar, vill vara med i ett speciellt lag men man måste vänta på den Högste att säg "Kom jag vill ha dig" och sedan peka på Dig. Du blir antingen reserv eller den första.
Det är bara att vänta och acceptera läget.
Lätt eller svårt?
Kul eller jobbigt?
Både och, men man måste vara stark - för det handlar om din framtid.
Du får vara Dig själv, men låt ingen trycka ner dig, för du är människa också.
Känslan inför gymnasiet...
- Amanda Öhman 6/7 - 2011
En liten Novell
Behag
Ett smattrande prat kom bakifrån mig. Jag vände mig om och log.
”Var inte arg.” kläckte jag ur mig.
Mer smattrande prat bubbla upp och arga moln täcktes ovanför dig.
”Sluta sura.” sa jag och lät mer allvarlig nu. Men jag fick inget svar tillbaka så jag sträckte på mig och en djup suck kröp sakta fram från mina lungor.
Osten som står på bordet framför mig, stirrar med alla sina tjugotal hål. Det var väl bara en känsla, men jag kände mig iakttagen.
Droppar av vatten hördes bakom mig. Droppande våta tårar.
Jag vänder mig inte om, tänkte jag.
Gråt du, jag bryr mig inte.
Det nu smälta smöret som står i solen gav mina tankar något annat att bry sig om. Min mamma sa alltid åt mig när jag var liten att ställa det i skuggan ett stoppa in det i kylen. Men solens strålar svepte så vackert över det glänsande smöret att jag var tvungen att låta det stå kvar där.
Ännu mer tårar droppade bakom mig nu.
Sluta, tänkte jag.
Dumma dig. Sluta.
Men djupare snyftningar hördes. Jag reste mig upp, drog bort en ruta av hushållspappret, och gick fram till dig.
”Snälla sluta gråta.” sa jag medans jag drog försiktigt fram och tillbaka där dina tårar landat. Dem bildade små pölar nedanför dig.
”Snälla. Jag älskar dig ju.” sa jag när pappret jag höll i handen blev alldeles tung av allt vatten. En sista snyftning hördes från dig och sen vart allt varmt och luften blev doftande.
Jag log och lämnade din sida, tog ut en kaffekopp ur dem blåa gamla köksluckorna. Sedan öppnade jag dig försiktigt och drog ut kannan av glas som du så omsorgsfullt värmer upp med den goda vätska som jag varje dag dricker. Koppen som pryddes av Amerikas flagga vart kokhet men blev fort ljummen av den klarvita mjölken som alltid står tätt intill apelsinjuicen i den stora tomma kylen, i min lilla lägenhet.
Jag klappade lätt på dig och slingrade mina kalla fingrar runt om koppen.
Här står jag och pratar med en kaffebryggare, tänkte jag.
Men jaja. Jag kanske bara känner mig ensam.
Med ensamheten runt omkring mig och kaffets ljuva doft i lungorna gick jag ut i solen och bad solstrålarna omsluta mig.
- Amanda Öhman 24/4-11
